Namnen på prestationslåsningar eller prestationsångest inom idrottssammanhang är många. Golfen har sin YIPS, gymnastiken och simhoppet har sin Loss movement syndrome (LMS), dart sin Dartitis och bågskytte har sin Guldskräck. Obehagliga och farliga att ens tänka på eller nämna. Det finns åtskilliga berättelser om elitidrottare som drabbats av prestationslåsningar och som aldrig kommit tillbaka efter det. Vad är det och hur kan man behandla det? Nya sätt att se på dessa genom kognitiv beteendeterapi ger oss mycket bättre redskap för att låsa upp dessa blockeringar.
YIPS: Golfarens mardröm
Prestationslåsningar är mest förekommande inom precisionsidrotter. Idrotter där det är viktigt att göra övningen med noggrannhet och exakthet, t.ex. putta i golf eller kasta pil. Men även i andra idrotter är det relativt vanligt. Steve Hooker, guldmedaljör i stavhopp vid OS i Peking 2008 var tvungen att ställa in sin satsning på London OS på grund av prestationsblockeringar när han skulle hoppa.
Steven Hooker
Yips och andra prestationslåsningar börjar oftast med att idrottaren känner av nervositet på ett nytt sätt eller vid ett nytt tillfälle. Exempelvis en golfare som skall skall sätta avgörande putten vid 18e hålet. Plötsligt blir hen medveten om hur mycket som står på spel och känner nervositet. Golfaren kanske börjar kämpa emot sin nervositet, spänner sig och känner nervositeten stegra sig på ett sätt hen inte är van vid. Spänner sig ytterligare, får i väg putten men missar grovt. Efter en tre-putt är vinsten bortblåst och rädslan för att hamna i en liknande situation väckt.
Som vi skrivit tidigare i bloggen aktiveras vårt stress- och rädslosystem vid tävlingssituationer. Stressystemet är vår vän—i lagom utsträckning. Systemet gör oss alerta, taggade och peppade. Men retas det för mycket kan stressystemet reagera mer än vi vill och vi kan få svårigheter att göra det vi normalt kan och vill. Symtomen är många: ytlig andning, skakningar, darriga ben, kallsvettas, eller bara en kort intensiv impuls av rädsla. Eftersom det är stress och rädslosystemet som vi kämpar med vill idrottare bli av med rädslan så snabbt som möjligt. Vanligt är att man skapar sig en uppsättning av knep, det som vi KBT-psykologer kallar säkerhetsbeteenden. Beteenden som på kort sikt får ner systemet men gör det svårare att utföra det som idrottaren egentligen kan. Till exempel en golfare som håller puttern hårdare, eller en simhoppare som tappar blicken i rotationen och stressar ner mot vattnet. Resultatet blir att det är svårt att göra dom sakerna man egentligen kan. Sen kommer tankarna och alla goda människor som säger: “Tänk inte, bara gör”, eller “lämna huvudet hemma”, eller “det är bara att köra”. Lättare sagt än gjort…
Upplevelsen av att missa de där puttarna på 18e hålet gör golfaren rädd, inte bara för att komma i en liknande situation igen, utan också känna rädd för att känna stressymtomen förknippade med situationen. Och hur reagerar stress och rädslosystemet på rädsla? Jo genom att mobiliseras! Så ju mer idrottaren inte vill känna symtomen, desto högre är sannolikheten att symtomen kommer att göra sig tillkänna.
Hur kommer man runt dessa låsningar då? Först måste man göra en noggrann kartläggning över när och hur och i vilka situationer rädslan eller blockeringen kan komma. Man måste kartlägga vilka säkerhetsbeteenden som etablerats och vilka målbeteenden som är viktiga att ta fasta på. För golfaren kanske ett målbeteende kan vara att vara noga med hårdheten på greppet, och för simhopparen att etablera en punkt för fokus. Sen gäller det att exponera för situationen som är skrämmande i successiva steg. Det gäller alltså att närma sig situationen och vänja sig med känslan att vara rädd eller nervös. Kan man göra det bryts kopplingen mellan situationen eller stressymtomen och rädslan. Uttryckt annorlunda: att lära sig vara rädd och vänja sig vid rädslan genom att stanna kvar i upplevelsen av att känna sig nervös, och att utan säkerhetsbeteenden utföra de övningar som idrottaren faktiskt kan. Med stegvis ökning av svårighetsgraden kommer idrottaren bli mindre rädd för rädslan och komma tillbaka till dom rörelsemönster som faktiskt finns där i rörelsebaken i hjärnan sedan länge…
Många utövare och tränare är rädda för att ens prata om eller ta upp detta efter som det kan ha sådan negativ påverkan på idrottaren. Och hur reagerar vi på saker som vi är rädda för? Ja, det där kan ni nu. Så, istället; var inte rädda för fenomenet och ta tag i det snabbt när det kommer upp. Sök hjälp i tid. Det finns hjälp att få. Låt inte prestationsblockeringar stoppa framgångsrika idrottare att få ut sin fulla potential!