Skolinspektionen med flera har granskat handläggning och utredning inför beslut om mottagande i särskola. Det är bra. Granskningen hittar du här, och debatt om densamma hittar du här, där, på SVT och på många andra ställen. Särskolan kan debatteras; kanske också den osagda men underliggande idén hos flera om att det i samhället går ett vattentätt skott mellan individer som har förmåga att klara grundskolan och individer som inte har det.
Skolinspektionens rapport visar att psykologers utredningar i 87 % av fallen håller godtagbar eller bättre kvalitet, medan de saknas helt i 4 % av fallen. Det lämnar 9 % till undermåligt utförda utredningar. Att nästan var tionde psykologutredning är undermålig är överraskande. Skolinspektionen noterar att även om utredningen är godtagbar kan utlåtandet vara undermåligt. Således har psykologprofessionen en del att göra. Tyvärr noteras också att i de fall psykologen uppmanat till en förnyad bedömning inom nära framtid har detta sällan följs.
Det finns en skillnad i kritiken av de pedagogiska, psykologiska, medicinska och sociala utredningar som legat till grund för beslut: I den psykologiska och medicinska delen anger Skolinspektionen vem de adresserar, nämligen psykolog och läkare. För den pedagogiska delen är det enkelt att förstå vem Skolinspektionen adresserar även om de inte nämner någon profession (vi följer deras exempel). För den sociala delen är det svårare. Vem ska egentligen utföra följande:
De sociala utredningarna kan komplettera övriga utredningar och utredningsunderlag vad gäller olika sociala bakgrundsfaktorer. Barns utveckling och mognad men också möjlighet att ta till sig undervisning och fungera i en utbildningssituation kan tydligt påverkas av sociala faktorer av olika slag utanför skolan. Dessa förhållanden behöver klarläggas och tas med vid bedömningen kring ett mottagande i särskolan, men också för att kunna forma utbildningen efter barnets behov och förutsättningar. Den sociala utredningen kan vara extra viktig i ärenden som berör barn med annan kulturell bakgrund för att få svar på exempelvis skolgång i tidigare hemland eller om det finns traumatiska upplevelser i barnets historia och så vidare. (s. 22)
Vem har kunskap om huruvida barns utveckling och mognad har påverkats av sociala faktorer? Vem har möjlighet att avgöra om potentiellt traumatiska upplevelser i barnets historia har lämnat långtgående konsekvenser?
Det vore önskvärt med en tydligare adressat och vi hoppas att nyare föreskrifter tydliggör vem man anser har denna “sociala sakkunskap” – som mer än tangerar kunskap om psykologisk påverkan.
Ett överraskande sidospår är att Skolinspektionen skriver att den medicinska delen av utredningen
bör också ge besked om alternativa diagnoser i förekommande fall som kan förklara barnets svårigheter och dessutom i förekommande fall fastställa om det föreligger bestående begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada, samt autism eller autismliknande tillstånd. (s. 17)
Den medicinska delen är viktig. Men vi hoppas att det specificeras närmare exakt vilka medicinska undersökningar som, utom i uppenbara fall, kan fastställa dessa tillstånd. Vid vidare läsning förstår man att den medicinska professionen också önskar närmare specifikation:
Enligt Socialstyrelsen experter är det oklart för många läkare som idag förväntas skriva ett intyg inför mottagande i särskola vad de ska bedöma och det saknas vägledning i form av en blankett eller motsvarande. (s. 21-22)
Det är tämligen överraskande att många läkare önskar en blankett för att kunna avgöra vad de ska bedöma. Möjligen kan man be Försäkringskassan om hjälp med utformandet av denna blankett?