SvD har nu en serie om “prat eller piller” på idagsidorna, där de bl.a. diskuterar KBT via internet, intervjuar psykologer och synar vården.
Bland kommentarerna till artiklarna finns exempel på de tidigare myter om KBT som vi har skrivit om (det är ytligt och det är simpelt). Det finns där även exempel på ännu en myt. En felsägning som undertecknad råkade höra en gång illustrerar myten ganska bra: “Vladimir Putin, jag tycker han är en läskig typ”, säger den ene, varpå den andra replikerar “jamenvisst, han var ju en sån där KBT:are — nej! jag menar KGB:are”.
En del människor verkar förstå det som att man i KBT hjärntvättar patienterna: att patienten är sjuk för att han eller hon tänker “fel”, därför går behandlingen ut på att få till det här med att tänka “rätt”. Inte helt olikt sinnebilden av hur det fungerar i totalitära stater.
Det är naturligtvis svårt att inte dra den parallellen när man får höra att KBT förändrar ditt sätt att tänka. Men det faller på sin egen orimlighet, förstås. Men egentligen ändrar man aktivt ganska lite innehållet i tankarna — det är sättet att tänka som man försöker arbeta med i KBT.
Vad vi tänker, känner och gör påverkar hur vi mår. Det är enkelt att förstå: jag tänker att jag är värdelös, då mår jag dåligt. Men följande faktum glöms ofta bort: även sättet vi tänker på, alltså hur vi tänker, hänger ihop med hur vi mår. Det kan illustreras med ett exempel.
Den deprimerade patienten kan tänka i svart eller vitt, dvs. ett binärt, eller dikotomt tänkande. Då finns inte någon gråskala, utan det handlar om antingen-eller. Det som inte är 100 % bra tolkas som 100 % dåligt. Eftersom ganska få saker i livet är 100 % bra — det går att hitta nackdelar med det mesta – tolkas mycket som 100 % dåligt, fastän sanningen ligger någonstans i mitten.
Ett annat exempel är att hamna i nedåtgående spiraler av negativa tankar, som successivt gör att man mår sämre och till slut ser allting nattsvart, utan att kunna ta sig ur det.
Så hur gör man då? Generellt handlar det om att distansera sig från sina tankar samtidigt som man tittar närmare på dem och utmanar dem. Tankar är inte sanningar, tankar är inte alltid i överensstämmelse med det i verkligheten som de ska representera. Kan det vara så att man tänker på ett sätt av gammal vana? Eller att man tenderar ignorera vissa fakta och förstora andra? Genom att också titta på när man började tänka på ett visst sätt, kan man få ytterligare förståelse för hur man tänker. Ibland går man tillbaka till barndomen och analyserar hur föräldrarna betedde sig mot dig — om det behövs. (trodde du inte att man gjorde så i KBT? läs här)
Genom att ställa sig lite vid sidan av den eviga ström av tankar som far igenom huvudet kan man få den frihet som behövs för att återfå kontrollen över situationen. När man är bra på detta, kommer man att upptäcka när ens tankar går i svart eller vitt, och man kommer lyckas hejda den negativa spiralen. Som med allting annat handlar det om att träna, träna och åter träna, för att bli duktig. Och ibland är det hemskt svårt. Därför kan man behöva hjälp av en psykolog.
Lite tillspetsat kan man säga så här: KBT låter dig faktiskt tänka vad du vill. Men hur du gör det, det är en annan femma.
Har du frågor eller synpunkter på det vi skrivit? Lämna gärna en kommentar!